Det är en bok om lidande och om förbjuden kärlek. Huvudpersonen i boken är som ni kanske kan gissa er till är en man vid namn Werther. Han har inget vanligt arbete utan är konstnär och har det gott ställt så han behöver inte lägga ner speciellt mycket på sin konst, vilket han inte heller gör i boken. Boken tar upp hans kärlek till en kvinna som man lär känna som Lotte, hennes riktiga namn är dock Charlotte men det används endast en gång, denna kärlek är naturligtvis dömd till undergång det är trots allt romantiken som boken skrevs under. Lotte framställs som den mest underbara människa som existerar, mycket tror jag p.g.a. Werthers känslor för henne. Som ett praktexempel kan man ta ett citat från sidorna 32-33 där Lotte träffar en gammal präst i prästgården ”Du skulle ha sett hur hon bemödade sig om gubben, hur hon höjde rösten för att göra sig hörd av hans lomhörda öron, hur hon berättade för honom om unga robusta människor som helt oväntat dött, hur hon berömde Karlsbads förträfflighet och hans avsikt att nästa sommar resa dit, hur hon tyckte att han såg mycket kryare och gladare ut än sist.” detta är visserligen ett ganska långt citat men det säger så otroligt mycket mer än det tar plats. Man ser tydligt vilken underbar människa Lotte är som bemödar sig så med en gammal människa och ger sig hän åt dennes välbefinnande men dessutom ser man hur starkt Werther älskar henne. Werther blir förälskad i Lotte vid första ögonkastet och man kan läsa på sidan 21 hur han reagerar första gången han träffar henne ”Jag svarade med en oväsentlig komplimang, min själ upptogs helt av hennes gestalt, tonfall och återbörder, och jag hade knappt tid att hämta mig från min överraskning, då hon skyndade in i vardagsrummet för att hämta solfjäder och handskar.” här ser man tydligt den chock som hon åstadkommer inom honom. Detta trots att han redan fått veta att hon var bortlovad men att hennes fästman var bortrest. Efter detta så ökar Werthers kärlek för Lotte om det nu är möjligt och han går in som i en trans och man får läsa brev efter brev där han försöker beskriva henna utan att använda ordet ”ängel”. Men nu så är denna bok som jag skrev innan skriven under romantiken så lyckan varar inte speciellt länge utan Albert den person som Lotte är bortlovad med kommer naturligtvis hem efter sin resa. I början så går det bra och Werther tycker rent av om Albert men han står inte ut med att han har hunnit före honom till Lotte förstås men annars tycker han mycket bra om honom. Men så kommer det oundvikliga, Werther kan inte spendera all sin tid med Lotte p.g.a. Alberts svartsjuka. Detta gör att Werther får spendera sin tid ensam och ofta blir han utom sig och djupt deprimerad och slutligen så skjuter han sig själv (bokens höjdpunkt vilken möjligtvis kunde ha varit mindre detaljrik).

Nu när handlingen och beskrivningarna av de två viktigaste personerna var avklarade tänkte jag fördjupa mig i romantikens miljöskildringar vilka man inte kan undgå om läser böcker från den eran. Som jag kommer att visa så gör romantikerna så när de skriver att de romantiserar miljöerna något fruktansvärt. Visserligen romantiserar vi även miljön idag men inte på ett sådant överdrivet sätt som under romantiken. Den genre som ligger närmast idag skulle jag tro är fantasy vilken har sitt ursprung från medeltidens romantik och här kan man i många fall hitta böcker som kan mäta sig med romantikens när man jämför miljöskildringar. Ett exempel på en sådan här miljöskildring i ”Den unge Werthers lidande” är det som nästan tar upp hela sidan 56 när Werther för ännu en av sina filosofiska frågeställningar ”Mitt hjärtas varma, innerliga dyrkan av naturen, som skänkt mig så mycken glädje, som förvandlade världen omkring mig till ett paradis, bereder mig numera en outhärdlig plåga som följer mig överallt där jag går. När jag förr från klippans höjd bortöver floden mätte den fruktbara dalen med min blick, lät den leka bort mot synrandens kullar och såg allt omkring mig spira och gro, när jag såg dessa berg, från foten till hjässan beklädda med höga lummiga träd, dessa slingrande dalgångar, skuggade av de täckaste dungar, och den sakta rinnande floden glida fram mellan sussande säv och spegla de vackra molnen som den milda aftonvinden vaggade över himlen, när jag hörde fågelsången ge liv åt skogen, och miljoner myggor oförtrutet dansade i solens sena röda strålar och hennes sista slocknande blick väckte gräsets brummande skalbagge, och allt detta surrande och svävande liv omkring mig drog min blick ned till markens mossa, avtvingar den hårda klippan sin näring, och gnisten som växer utmed den torra sandåsen, uppenbarande för mig naturens innersta, glödande, heliga liv – hur famnade jag ej allt detta i mitt varma hjärta och kände mig i detta överflöd som en gud, och den oändliga världens härliga gestalter rörde sig i min själ, besjälande allt.”. Som man ser här så får man en klar bild över något som är så fantastiskt och så frid fullt och vackert att man tappar andan. Att man tappar andan kan också bero på att Goethe inte tyckte att det passade sig med punkter men det är en annan sak. Mer fördjupning än så här tror jag inte går att skriva utan att skriva en uppsats inom ämnet då man ofta vill belysa saker med citat och citaten blir bara något kortare än det som framställts för er här ovan fast ibland även längre.

Vad som kan förbrylla en person när man först börjar läsa boken är att man inte läser en bok utan en samling brev som blivit lagda i kronologisk ordning. Detta är troligen ett genialt drag av Goethe då han helt enkelt bara behöver berätta de mest intressanta saker som händer Werther för allt som är ointressant skulle troligen inte Werther skriva till sin vän om. Detta är något jag tackar Goethe för därför att jag troligen inte skulle orkat ta mig igenom en bok där man måste uppleva Werthers lidande för var minut i hans liv. Breven är skrivna inte mycket för att berätta så som en vanlig deckare eller en fantasy bok skulle ha gjort utan mer inriktade på hur Werther känner och tycker. Detta gör boken svårläst när man får veta hur han tycker tänker och känner hela tiden, eller den tid Goethe finner lämplig att ta med, åtminstone för mig som inte är van att läsa böcker enbart baserade på känslor och inte så mycket handling och normal dialog.

Som jag har skrivit så många gånger tidigare så har den här boken många romantiska drag vilka ger sig tillkänna. För enkelhetens skull tänkte jag innan jag avslutar mitt verk rada upp de som redan har skrivits och eventuellt de som ännu inte nämnts.
1: Miljöskildringarna, att besjäla och ge naturen en övernaturlig kraft är typiskt för romantiken.
2: Den dömda kärleken, det faktum att Werther blir kär i en flicka/kvinna han inte kan få är så typiskt för romantiken att jag inte kan tänka mig bok utan temat (jag har dock inte läst så många böcker från romantiken).
3: ”Brev tricket”, under romantiken så skrev man ofta verk som man sedan sades sig ha hittat och genom olika processer fick man papperet att se och verka gammalt. Men man slutade inte där man gjorde rentav så att man lät vissa delar av verken bli utelämnade och sedan sade man att man inte kunde hitta den delen bara för att göra det mer trovärdigt att verket hittats. Detta gör även Goethe då han under bokens gång skriver till en liten text där han förklarar att han kanske inte hittat alla upplysningar som finns. Detta sammanfattar de drag som jag har hittat i ”Den unge Werthers lidande”, det finns troligen fler vilka blir uppenbara om man väljer att fördjupa sig mer inom romantiken och dess litterära verk.

Som avslutning tyckte jag att det kunde passa sig med vad jag tyckte och tänkte om boken som en avslutning. Jag tog upp den och började läsa med viss kritik då jag aldrig läser en bok skolan ger mig utan min kritik. Denna gång så infriades den, boken är avskyvärd. Jag blev mycket besviken då jag märkte att en människa kunde komma på tanken att skriva en bok i brev form där breven dessutom bara innehöll monolog och känslor om allt runtomkring och inte ett ord som inte var färgat av dessa. Tyvärr tar utrymmet som angivits mig i min uppgift nu slut men det är troligen tur för annars skulle jag kunna fortsätta tills mitt ordförråd av nedlåtande ord tog slut.

”Aprilhäxan” av Majgull Axelsson
Det var länge sen jag hade en så bra bok i händerna. Funderade en lång tid över om jag kan jämföra boken med en annan. Men romanen är så mångsidig och varierande att det är svårt att klassificeras. Den berättar om livets brutalitet, brist på rättvisan, moderskap, olika människors ambitioner, förhållanden till Gud. Den visar på ett fantastikst sätt det svenska samhället och dess friskvård och folkets förhållande till de sjuka, till o med psykiskt sjuka.
Dessutom är det en rörande historia av ett par besläktade kvinnor. Huvudpersonerna är fyra systrar som berättar om sina liv och öden.
Titeln är förtjusande, boken ännu mer. Den gör oss mer känsliga och låter oss tänka mer på livets betydelse och mål.

”Rebell med frusna fötter” av Johanna Nilsson
Samtidigt som i dagens kvinnolitteratur triumferar böcker om energiska kvinnor med 30-års-krisen har Johanna Nilssons bok passerat utan att ge någon större eko. Det är synd eftersom ”Rebell med frusna fötter” hör till de bästa samtidsromaner som jag har läst och är säkert en generationsröst.
Den generationsrösten heter Stella Björk som studerar på Handelshögskolan i Stockholm, en ödlas matte och väninna till Karolina och Joakim, som hon bildar Föreningen för Anonimy Aktiemissbrukare med. Den oformella organisationen ska hjälpa studenter som tillbringer för mycket tid med aktier och börsen. Med tidens lopp orsakar de en riktig storm på skolan. Samtidigt visar boken nutidens samhälle i Sverige, men gör det med humör och mycket skratt. Dessutom är det en fantastisk berättelse om kärlek och vänskap och om de frågor, vi ställer oss själva när vi ligger vakna mitt i natten…

”Mördare utan ansikte” av Henning Mankell
En av de bästa deckarna av den världkända författaren. Den första delen av bokserien om kommissar Kurt Wallander utspelar sig i Skåne 1990. Kurt Wallander lär vi känna ur två synvinklar: som polisman och som människa.
Som civil är han en vanlig medborgare med sina vardagliga problem. Nyss skilde han sig från sin fru och kan inte känna igen sig i den nya situationen. Samtidigt tappar han kontakt med dottern som han inte kan hitta ett gemensamt språk med. Till på köpet kan han inte komma överens med pappa som inte acceprat hans yrkesval än så länge… Ständigt stress och samvetskval tvingar honom att allt oftare läka den existentiella smärtan med alkohol.
Som polisman är han ingen superhjälte heller. Han löser kriminella gåtor inte genom att sitta vid brasan och tänka utan är hela tiden på jakt efter mördaren. Spanningsarbetet är för honom ett tungt jobb som går trögt och långsamt men lönar sig, eftersom Wallander löser ju varje gåta efter mindre eller större problem…

Låt oss hoppas att böckerna som presenteras här gör sommaren ännu mer spännande!

Det finns 3 författare och 3 verk som ligger mig varmast om hjärtat och det är Robert Jordan med serien The Wheel of Time, JRR Tolkien med Lord of the Rings samt David Eddings med Sagan om Belgarion. Den mest kända av dessa är nog JRR Tolkien som var långt före sin tid med sina verk om hobbitarna, alverna och orcerna. Han lade grunden för hur fantasyn skulle komma att utforma sig i spel och rollspel och vilka standarder som fanns raserna emellan. Den troligen tyngsta episka berättelse räknat i vikt idag är nog Robert Jordans The Wheel of Time som fortfarande skrivs med som räknar 11 böcker idag (den sista och tolfte är under produktion) och varje bok är på omkring 700-1000 sidor styck. Den troligen mest lättlästa och kanske mest lämpliga för barn är Sagan om Belgarion (eller möjligtvis Harry Potter då denna haft större framgångar i media). Eddings språk och stil är väldigt läsarvänligt och man fångas snabbt upp och hamnar mitt i händelsernas centrum med ett lättläst språk och en enkel handling så blir böckerna en väldig avkoppling för den vane läsaren och bra introduktion för den ovane.

Robert Jordans The Wheel of Time är en sann episk berättelse där man börjar i en by med några ungdomar som lever ett normalt lantliv i något medeltida värld. Dessa ungdomar blir jagade av de onda krafterna i världen och måste fly från tryggheten i byn för att rädda både byn och sig själva undan ondskan. Vad som lett till att denna episka berättelse blivit av den volym den är idag är att dessa ungdomar går helt sina egna vägar men fortfarande binds samman. Världen byggs upp av tidens hjul skapat av Skaparen och som spinner livets väv där trådarna är människors liv. Hjulet har sju ekrar som motsvarar en tidsålder var och hjulet roterar med kraften hos Källan. Källan är delad i en manlig och en kvinnlig

För den som inte läst JRR Tolkiens Lord of the Rings kan idag välja att antingen läsa boken (böckerna, den är utgiven som 3 böcker) eller se filmerna. Vad som bör sägas om filmerna är dock att man missar många små sidohandlingar som i sig kanske inte är så viktiga men som berikar upplevelsen av Tolkiens värld och gör den så mycket mer levande och verklig.

Eddings böcker följer ett rätt strikt mönster och han är en otroligt medveten författare. Det hela börjar med att något är förlorat och måste hittas eller borttappat eller försvunnet. Sedan så är det upp till våra hjältar att springa land och rike runt och leta rätt på det. Verkar inte så kul men genom hans humor och lättlästa text så blir det faktiskt fantastiska äventyr. Man hittar också många språkliga drag som fascinerar och kopplingar till vår värld finns i alla de olika folkslag som finns i Eddings värld. I boken Rivas Skrifter kan man läsa om alla böcker och om hur han själv lägger upp sitt skrivande inför en bok. Han är noga uträknad författare som vet hur man tillfredställer.